Bestämmelserna om skadestånd för miljöskador finns i 32 kap. miljöbalken, men även i skadeståndslagen finns bestämmelser, vilka fungerar som utfyllande regler i de fall inte något annat är föreskrivet eller avtalat.
Ansvaret enligt 32 kap. miljöbalken omfattar personskador, sakskador och rena förmögenhetsskador. För att 32 kap. ska vara tillämpligt krävs att den skadegörande störningen ska ha uppkommit till följd av verksamhet på en fastighet. Härmed avses alla slags former av mark- eller vattenanvändning som kan medföra olägenhet. Skadan ska vidare ha drabbat omgivningen och det är den skadegörande verksamhetens omgivning som åsyftas. 32 kap. ger den skadelidande rätt till skadestånd i de fall där skadan har orsakats genom immissioner, sprängningar och grävningar.
Vid immissionsskadorna och sprängstensskadorna råder som huvudregel ett strikt skadeståndsansvar men vid grävningsskadorna gäller det strikta ansvaret endast vid särskilt riskfyllda arbeten, i övriga fall krävs det uppsåt eller vårdslöshet för att skadeståndsansvar ska föreligga.
Fastighetsägare, tomträttshavare och entreprenörer har strikt skadeståndsansvar för immissionsskador och sprängstensskador samt för sådana grävningsskador som uppkommit vid särskilt riskfyllda grävningar. Även den som utan att vara fastighetsägare brukar en fastighet i näringsverksamhet eller offentlig verksamhet har strikt ansvar. Andra brukare ansvarar enbart för sådana miljöskador som de har orsakat genom uppsåt eller vårdslöshet. Dock finns det ett undantag från det strikta ansvaret. Om en störning skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena på orten eller till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden, är den skadevållande inte skyldig att ersätta skadan, såvida den inte har åstadkommits uppsåtligen eller genom vårdslöshet.
I 32 kap. miljöbalken finns en särskild bevislättnadsregel gällande orsakssambandet mellan en störande verksamhet och en skada. Det räcker för den skadelidande att visa att störningen ifråga med övervägande sannolikhet har orsakat skadan och att han har lidit en ersättningsgill skada. Denna bevisregel gäller endast vid immissionsskador.
Vid sprängstensskador och grävningsskador gäller således allmänna bevisregler utan bevislättnad. Om två eller flera är skyldiga att ersätta samma skada enligt 32 kap. miljöbalken svarar de enligt huvudregeln solidariskt för skadeståndet. Det inbördes ansvaret mellan de solidariskt skadeståndsskyldiga regleras i 32 kap. 8 § 2 st. Enligt denna regel ska skadeståndet som de solidariskt ansvariga betalat, om inte annat avtalats, fördelas dem emellan efter vad som är skäligt med hänsyn till grunden för skadeståndskravet, möjligheterna att förebygga skadan och omständigheterna i övrigt. Vid denna skälighetsbedömning gäller en viss presumtion för att skadeståndet ska fördelas lika mellan de solidariskt ansvariga. Huvudprincipen när det gäller miljöskador är att hela skadan ska ersättas. Den skadelidande kan dock få sin rätt till ersättning inskränkt om denne avsiktligt eller genom vårdslöshet medverkat till skadan. Jämkning av skadeståndet kan även ske om skadeståndet skulle vara oskäligt betungande för den skadeståndsskyldige. En tioårig preskriptionsregel gäller för miljöskadorna. Om t.ex. preskriptionstiden löpt ut innan skadan är känd kan den skadelidande istället få ersättning från miljöskadeförsäkringen i 33 kap. miljöbalken.